Glaskonstens punkdesigner

Varför ta den raka vägen när det går att välja en slingrande, krånglande, oförutsägbar resa? Ju mer du slåss för en sak, desto större blir vinsten när du känner att målet närmar sig Ludvig Löfgren, glaskonstens största punkdesigner, har aldrig följt minsta motståndets lag vilket också är en av anledningarna till att det blev just glas som fick ta emot hans kreativa gärningar.

– Glas är det märkligaste, svåraste och mest problematiska material du kan jobba med. Även om du repeterar och blåser på exakt samma sätt, uppstår det förändringar. Och ska du göra hundra likadana av någon produkt måste du ha kunskap att kompensera för skillnaderna, säger Ludvig, som redan vid fyra års ålder bestämde sig för att han skulle bli konstnär, ”Jag målade och byggde olika konstiga saker precis hela tiden”, fast det var inte förrän han testade att jobba som glasblåsare som han insåg att det fanns något i den där varma glödande sandmassan som både attraherade och utmanade.

– Först lärde jag mig tekniken, gjorde inga egna grejer, sedan hamnade jag hos en blåsare som var utbildad enligt en italiensk tradition som innebär att man skulpterar mer för hand. De klipper, drar och formar glaset på ett sätt som inte är så vanligt i Sverige. Och med den kunskapen i ryggen började jag kunna bli mer fri att testa olika saker. När jag vid ett senare tillfälle jobbade som formgivare hos Åfors hade jag ett sammansvetsat gäng där ingen fick reda på i förväg vad vi skulle göra. Inga förberedelser, mindre kontroll och mer på reflex. Det blev som att teckna en två sekunder kort kroki – släpp alla tankar och bara agera.

Efter några år som glasblåsare blev det studier på Konstfack i Stockholm och efter det var det tåget tillbaka ner till Småland och glasriket. Kosta Boda erbjöd Ludvig en anställning som designer i ett led att föryngra och förnya företaget – och det blev startskottet för ett explosionsartat genombrott, med en viss döskalleljuslykta i en av huvudrollerna.

– Jag var bland de första i min generation som blev rekryterad till ett stort glasbruk och jag hade jobbat mycket innan, var stark i mitt formspråk och visste vad jag ville göra. Sex månader efter att jag börjat släpptes min första kollektion. Genomslaget blev stort och mina saker nämndes i stort sett i alla medier i hela Sverige. Egentligen är det inte svårare än så – anställer du en yngre person får du en yngre kundkrets. Jag var med och förnyade glaskonsten. Det var en grymt härlig upplevelse.

Det var lite av den sista orörda designformen. Det vi kände till om glaskonst hade sett ut på samma sätt väldigt länge?
– Precis. Vi gick ut rätt hårt och det hade varit betydligt svårare att genomföra om jag inte hade haft mycket kunskap om materialet och hela designprocessen med mig innan. Ett halvår för att rita, ta fram prototyper och producera är väldigt kort tid. Och det är en stor skillnad mot hur det var förr. Generellt vilken bransch du än tar idag, frågar du personer från den äldre generationen hur det var när de startade, så har de fått mer tid på sig. De har fått testa och experimentera sig fram.

Och vår generation har behövt producera mer direkt, tänker du?
– Verkligen. Vi måste dra in stålar direkt. Och därför är det många av oss så kallade kreatörer som verkar i den kommersiella världen ett tag, och sedan söker oss tillbaka till det mer ursprungliga, avskalade, för att vi inte har haft utrymme att nörda in oss där.  Själv försöker jag att inte tänka på vad en potentiell kund vill ha. Jag måste lita på mitt eget huvud. Om jag inte triggas igång själv av det jag gör, gör jag fel. Däremot struntar jag i om det syns att det är jag som har designat något, fast samtidigt är det helt ofrånkomligt, skulle jag ställa upp allt så ser man såklart att det är jag som är avsändaren. Nu börjar folk säga, ”Du har en så tydlig egen stil”, fast det var samma människor som tyckte att jag var för bred från början. Och när jag visade upp min döskallestake första gången. Det var inte helt lätt, ”Va, menar du att du vi ska kunna sälja döden?” Och det gick tydligen bra.

Det gjorde ju det. Precis som skräckfilmsgorillor i svart glas, färgglada förvånade kaniner och stolta ormar – inget var konstigt, allt omfamnades och välkomnades av en ny stor kundkrets som inte visste att de ville äga glas förrän herr Löfgren visade en estetisk väg till hur det också kan se ut. Sedan två år tillbaka är nu Ludvig knuten som designer till det mindre glasbruket Målerås, där det jobbas mer med gjutet glas än hos Kosta Boda. Detaljrika apor med skratt-
rynkor alternativt allvarsamma pannor skapas i den varma verkstaden.

Hur tror du framtiden inom glaskonsten ser ut?
– Det finns stora möjligheter och alla kunder som har besökt glasbruket en gång, ser hur produktionen går till, att allt görs för hand – de tycker inte att det är ett dugg konstigt att vårt glas kostar lite mer. Att handgjort måste kosta lite mer.

Varför behöver vi glas?
– Behöver vi någonting alls, mer än kläder på kroppen och mat i magen? Allvarligt, om vi människor nu vill konsumera så är det bra för oss att ha saker som vi värdeladdade. Och för mig är det viktigt att jag vet att de som har gjort mina produkter har haft det bra. Att luften i glashyttan har gått att andas och att de inte tjänar lika mycket i månaden som jag gör i timmen. Därför vill jag jobba på ett glasbruk som har sin produktion i Sverige, säger Ludvig, ställer sig upp och visar sin handgjorda jeansväst:

– En stor anledning till att jag inte kommer ta av mig den här på väldigt länge är att jag fick vänta i tre månader på att den skulle bli färdig. För mig var det en stor process, både att beställa och att vänta. Och den tidsresan, när vi får längta, är idag väldigt underskattad. Jag kommer ihåg glädjen med att spara, spara och spara och äntligen kunna köpa den där vinylskivan. Det är mycket som inte var bättre förr, men det går inte att komma ifrån att just det gav hjärnan mer plats till att få drömma och fantisera.

Och det handlar återigen om att värdeladda något så pass mycket att prylen blir en del av ens historia?
– Jag kan ha förståelse för att man kan bli trött på hur allt ser ut hemma och snabbt vill byta ut rubbet, skapa sig en ny känsla och nya framtidstankar, och har man inte en väldigt stark ekonomi som klarar ett stort inköp, måste man självklart införskaffa sånt som är billigt. Och i det läget, när tankarna kring det härliga är på topp, så frågar i varje fall jag mig – är tankarna och framtidstron lika mycket på topp hos dem som har gjort de saker jag nu tänker omge mig med? Allt vi gör hänger ihop. Alla våra val och alla våra önskningar hänger ihop med andras drömmar.

Text Moa Samuelsson Foto Bobo Olsson




https://magasinetrumdesign.se

Designprofiler

  • Själfullt hos skodesignern Andrea Reschia

    Grundaren av det rock chica skomärket Reschia bär sin historia och sin vision mellan hemmet på Torbjörnklockaresgata och studion vid S:t Eriksplan i Stockholm. Vi har träffat Andrea Reschia för ett samtal om inspiration, historia, inredning. Skodesignern Andrea Reschias vassa design har hyllats i både svensk och utländsk modepress. Hon följer inga trender och värdesätter […]

  • 25 år av inspiration

    1992 var året då Anders Färdig grundade Design House Stockholm. Genom årens lopp har de presenterat designobjekt med skandinaviska influenser, många av dem har blivit självklara klassiker. I år firar de sitt 25 års jubileum med att presentera fler blivande klassiker.

  • “En formgivare bör ge lösningar till de nya behov som uppstår”

    Hennes filosofi är att inte ha någon stil – i stället vill hon tolka samtiden och tänja på gränserna. Den spanska formgivaren och arkitekten Patricia Urquiola skapar design som väcker känslor och förbättrar människors vardagsliv.

  • ”Skapa för din egen skull i första hand”

    Att bryta många regler var nödvändigt för den spanske formgivaren Jaime Hayon när han skulle hitta sitt eget, sanna uttryckssätt. Hans design – från vaser och soffor till badrum och tapeter – präglas av en lekfullhet och entusiasm, samma ingredienser som han själv behöver för att kunna skapa.