Handen är tillbaka

I framtiden tar robotarna över och då blir vi alla arbetslösa, får vi ofta höra. Maskiner har ju sedan industrialismen tagit över monotona eller tunga sysslor, så egentligen är det bara en fortsättning längs redan utstakad väg. Det nya är att allt smartare datorer, baserat på insamlad data om våra beteenden och behov, sekundsnabbt räknar ut vad vi vill och utför detta – utan att vi tryckt på någon knapp och i förlängningen, utan att vi ens tänkt tanken.

Men man kan också se det så här: ”I framtiden tar robotarna över och då blir vi alla arbetslösa – om vi vill”. Om vi kan få något utfört av en maskin men väljer att göra det för hand, är det för att vi ser ett egenvärde i ett mänskligt avtryck på något vis, att det får ta tid – eller att vi värdesätter själva sysselsättningen. Under depressionen, i samband med krig och massarbetslöshet, har beredskapsarbeten (kullerstenssättning av vägar var ett vanligt sådant) varit en modell för att skapa arbetstillfällen som egentligen inte finns eller behövs. Och den som följer den inrikespolitiska debatten vet att det just nu pågår en livlig diskussion om så kallade enkla jobb – med lägre krav på utbildning och kvalifikationer, tänkta att skapa nya arbetstillfällen för bland annat unga och nyanlända.

”Handen är tillbaka. Datorn är bara dess slav” konstaterade den världsberömde schweiziske arkitekten Peter Zumthor under arkitekturbiennalen i Venedig nyligen. Han pekade på att den utställda arkitekturen ofta var skapad i samspel mellan handtillverkning och digitala processer, vilket ger helt nya möjligheter som ingendera metod skulle klara ensam. Ett konkret exempel var just i den schweiziska paviljongen där arkitekten Christian Kerez skapat ett stort och spektakulärt molnliknande objekt i glasfiber.

spaning2
Att använda handen i vardagen – och inte varje gång det ges möjlighet delegera arbetsuppgiften till en apparat – påverkar på flera plan hur vi människor utvecklas. Exempelvis är att handskrivna anteckningar är fortfarande ett överlägset sätt att stärka minnet. Forskare vid universitetet i Stavanger lät en grupp personer skriva ner en lista med ord på tre sätt – penna på papper, tangentbord och surfplatta. De som antecknat för hand kom ihåg orden betydligt bättre än personerna som använt de andra två metoderna.

Matlagning är ett annat exempel där våra händer retirerat under flera decennier. Snabbmaten har tagit över alltmer av vårt dagliga grytrörande och pannfräsande, vilket gjort att pendeln nu svängt tillbaka mot slowfood, bakning och allehanda mathistoriska djupdykningar. Mat har blivit mer folkhälsopolitiskt och det är ingen slump att matdebattören och författaren Michael Pollans bok ”Cooked” gjorts till teveserie på Netflix just nu. Pollan, som själv agerar programledare, går igenom matens – och matlagningens – roll i samhällslivet och ställer den retoriska frågan vad som händer med oss när vi slutar tillreda maten själva.

Precis som akustisk musik, handskrivna brev, stickning, virkning och hemlagad tillagad mat, blir det handgjorda en motreaktion som vaknar till och växer sig starkare när den pågående utvecklingen upplevs oroande. Vi börjar fundera på vad vi uppskattade med de gamla teknikerna, dess uttryck och avtryck. Handtillverkning svarar också mot en alltmer utbredd hållbarhetssträvan som omfattar ekologi som ekonomi och socialt ansvarstagande.

En bokstavligt talat uppbygglig trend är ett ökat intresse för handgjort tegel i arkitektursammanhang – ett material som både ger en naturlig variation i färg och textur, men som också är ett effektivt sätt att ta tillvara lokal arbetskraft vid byggnadsprojekt i fattiga länder. Ett exempel på det är arkitekten Sharon Davis bostäder för sjukhuspersonal i Rwinkwavu, ett av Rwandas allra fattigaste områden. Det är ett byggnadskomplex uppfört i lokala material som tegel och eukalyptus vilket också uppmärksammats som ett intressant projekt rent arkitektoniskt.

Arkitekten Sharon Davis bostadsprojekt i Rwanda.

Den kanske mest extrema tributen till det handgjorda stod den kinesiske konstnären Ai Weiwei för 2010-2011, då han med projektet Sunflower seeds fyllde turbinhallen Tate Modern i London med 100 miljoner (!) solrosfrön tillverkade i porslin. Att se mängden, omfattningen, var anslående i sig. Att sedan ta in att varje litet frö är absolut unikt och både tillverkats och målats för hand blev i sig en hisnande tankeupplevelse. Arbetet tog 1 600 porslinshantverkare från staden Jingdezhen två och ett halvt år att färdigställa. Verket har många betydelser. En är att solrosfröet för Kina varit en viktig överlevnadsföda vid svältperioder. Mer symboliskt kan fröna liknas vid det kinesiska folket som ofta i propagandaaffischer porträtterats som solrosor vända mot solen, det vill säga diktatorn Mao. Därutöver är hela projektet en perfekt metafor för Kinas långa tradition av klassiskt hantverk i kombination med dess nutida ställning som världens främsta masstillverkare.

På nätet ser vi en växande fascination för övernaturligt skickligt handarbete av olika slag; höghastighetskalligrafi, trompe-l’œil-grafitti, extrem trätäljning, spektakulära Lego-byggen och så vidare. Även origami – konsten att vika papper – är ett gammalt hantverk som fått en verklig nytändning och utforskas för att lösa problem inom allt ifrån kirurgi till byggnadsverk. Alla dessa avancerade handarbeten fungerar mycket bra som bränsle i sociala medier i vår teknifierade värld. Verkligt intressant blir det när handens förmåga möter ny teknologi, som i sin tur görs tillgänglig för de många. Ett exempel är de nya 3D-pennor som skriver med ett snabbstelnande plastmaterial rakt ut i luften. Dessa pennor möjliggör smått fantastiska kreationer, pånyttföder handen som skapare och ger barnens surfplattor en verklig utmanare.

Slutligen då – om vi lärt oss konstatera att allt kan göras med ny teknik, så slutar vi aldrig fascineras av allt en mänsklig hand kan åstadkomma.

Text: John Mellkvist 




http://magasinetrumdesign.se

Nyheter

  • market_press2_credit-jean-baptiste_beranger Nu öppnar Market Art Fair på Liljevachs

    Nu är det dags för årets upplaga av Market Art Fair 13-15 april och som i år är tillbaka på Liljevalchs konsthall, på Djurgården i Stockholm. Ett urval av de främsta gallerierna och konstnärerna från hela Norden presenteras och vi fick en pratstund med Carl M. Sundevall, som tillsammans med Lars Nittve håller i trådarna. […]

  • Hem_2018_3 Mode möter inredning

    Mode mötte inredning och arkitektur när Hem lanserade filten Vienna Throw. Det är den milanbaserade modedesignern Arthur Arbesser som står bakom filten och designen som är hans fjärde filtdesign för Hem. Med Vienna Throw återvänder Arthur Arbesser till sitt ursprung och hämtar inspiration från Wiens designhistoria, och mer specifikt den österrikiska arkitekten Josef Hoffman och Wiener […]

  • Layered_Eclectic_Collection_5_006 Eklektiskt från Layered

    Under möbelveckan i Stockholm presenterar Layereds grundare Malin Glemme en ny kollektion med soffor, fåtöljer, mattor och puffar. Den nya kollektion heter ”The Eclectic collection” och visas tillsammans med Stockholms Auktionsverks antikviteter från deras online-auktion. Dessutom öppnar Layered en pop up-butik mellan den 9-11 februari på Stockholms Auktionsverk. Här ser ni bilder från Layereds kollektion, […]

  • Rose Chair Walnut 01 Massproductions Rose Chair utmanar möbelbranschen

    Under Stockholm Design Week 2018 lanserar det svenska designvarumärket Massproductions Rose Chair, designad av Chris Martin. Den eleganta loungefåtöljen är utvecklad med hjälp av industriell produktion och nya tekniker, där såväl material som form utmanats. Rose Chair lanseras i fyra utföranden, Svartbetsad Ek, Valnöt, Lönn samt en kulör som Chris Martins dotter Rose själv kommer att […]